7/30 - Kaffe

Klockan som sitter fäst i dörren till det lilla kafét är egentligen onödig. Lokalen är så liten att det är omöjligt att missa gäster som kommer igår. Ändå så uppskattar han det välkomnade ljudet. Det är inte mycket plats bakom disken. Han har vant sig. Så länge han kan servera det bästa kaffet till varje kund är han nöjd.

Klockan ljuder. Ett välbekant ljud, men ändå annorlunda. Alla andra tycker säkert att den alltid låter likadant. Han kan svära på att hon får den att låta gladare.

Och visst står hon där. Det askblonda håret i en knut på huvudet och med leendet som kan lysa upp vilket rum som helst. Idag, idag ska jag, hinner han tänka innan hon är framme vid disken.

Hej. Hur har din dag varit, frågar hon

Knappt börjat, svarar han. Genast irriterad över sin tafatthet.

Så klart, svarar hon med ett leende. En kaffe med mjölk, tack.

Inget socker?

Nääe, inte idag. Man måste våga prova något nytt, säger hon och ser nästan nervös ut.

Han lägger som vanligt hela sin själ i koppen med kaffe.

Den varma vätskan fyller pappmuggen och trär vant värmeskyddet över den.

Tack! , säger hon och ger honom en alldeles ny sedel. Hon ser ut som att hon väntar på något mer. Han ger henne växeln. Hon vänder sig om och går mot dörren.

Du, du glömde kvittot, säger han. Hon gör en gest att slänga kvittot.

Samtdigt som dörrklockan ringer tänker båda, Imorgon, imorgon skall jag fråga vad du heter.

5/30 - Skapande

Jag tänker ofta på det som jag är mest tacksam över att jag fått lära mig i jobbet. Det är svårt att sätta fingret på vad det är. Men i bland så känns det nästa som magi. Jag har fått ett annat sätt att tänka. Det känns som att idéerna kommer fortare.

Jag tror den stora skillnaden är att jag inte längre avfärdar en idé lika lätt. Även om den känns enkel, banal eller dålig så klämmer och känner jag på den. Sen bestämmer jag var den hör hemma. Den här texten är ett bra exempel. Att försöka förklara hur jag tänker och förhåller mig till skapande är inte lätt. Det kanske inte blir bra, eller för den delen intressant. Men det vet jag ju inte före jag har provat.

Det kan vara en enkel affisch som skall tas fram eller en kampanj som går i ALLA digitala kanaler i sex månader. Starten är alltid den samma. Börja formulera eller färgsätt den så kommer resten av sig själv. Eller så gör den inte det. Och då skall idén kastas bort.

För idéer skall kastas. Bort eller till andra. Få saker är så kul som att se sin idé blir bättre i någon annans händer.

Tar du vara på dina idéer?

4/30 - Dom är här

Fötterna träffar marken i jämn takt. Den lätt fuktiga morgonluften fyller lungorna. Det är lätt att andas.

Pulsklockan piper diskret för att tala om att pulsen är precis på rätt nivå.

Allt är som det borde vara. Till och med havet ligger lugnt på hans vänstra sida. Morgonen har alltid varit Sams favorit tid på dygnet. Inte för att han är så värst morgonpigg. Men lugnet gör honom trygg, hoppfull.

Snart kan han se huset. En lätt höger sväng och sen ser han det på andra sidan träden. Hanna har säkert precis vaknat. Hon låstas alltid sova när han kommer hem från morgonrundan. Hon vet att han så gärna vill väcka henne. Han vet att hon gärna låtsas.

Ett välbekant surrande ljud får nackhåren att resa sig. Drönare. Dom har hittat oss är hans sista tanke innan reflexerna och träningen tar över.

Ingen tid att förlora. Han greppar pistolen som han diskret dolt i bältet och tar sikte på det stora vardagsrumsfönstret. Glas och dam fastnar på hans svettiga hud.

Han rusar mot Hanna och övervåningen, i ögonvrån ser han hur ytterdörren slits från sitt fäste.

Skriken skickar kroppen i turbo läge, inget annat än att få henne i säkerhet existerar nu…

3/30 - The Human Condition

För några år sen så gjorde jag ett trailer till en påhittad tv-serie. Det här är ett försök skriva en synopsis till serien.

Billie (Knightley) har levt hela sitt liv som blind. Med hjälp av ett nytt implantat blir hon den första person som fötts blind som helt återfår sin syn. Efter att ha levt ett tillbakadraget liv med sin mamma (Pfeiffer) och ungdomskärleken Ben (Cooper). Vill hon nu använda alla sina sinnen upptäcka världen omkring sig.

I takt med att Billie känner sig allt mer fri börjar relationen till Ben försämras och hon ifrågasätter om han är mer än bara överbeskyddande.

Grannarna Riley och Adam (Connelly och McConaughey) som Billie bara tidigare fått hälsa på, bjuder in henne att upptäcka delar av sig själv och staden som hon knappt trott varit möjligt.

Den nyvunna friheten leder henne mot ett nytt mörker som både lockar och skämmer.

2/30 - Kyrkan

Han låter vant den sista stolen glida ur handen och sluta cirkeln. Ljudet från den hopfällbara stolens spärr som rappt går igen ekar genom den stora lokalen när den landar och gör de andra åtta sällskap. En öde kyrka är för många en skrämmande plats, en nästan kvävande tystnad tycks råda. Men inte för honom. Här är han trygg, hemma.

Porten öppnas och han påminns om hettan som kopplat greppet om staden utanför. De tjocka kyrkvägarna har varit ett bra skydd men snart kan inte ens de hålla värmen borta.

Välbekanta klackar träffar kyrkgolvet och fyller rummet med ett ihåligt ljud.

Tidig som vanligt, säger han utan att vända sig om. Inget svar.

Han vänder sig om och inser att klackarna är det enda som är som vanligt. Hon som sällan sett ut att höra hemma på en av de nio stolarna behöver nu den för att hålla sig stående.

Så kommer det bekanta obehaget. Återfall. Helvete.

Han går fram och möter de rödgråtna gråblå ögonen. Glöden som alltid funnits där är borta.

Jag vill inte mer, säger hon med en röst som knappt känner igen.

Han förbannar den som släckt glöden, samtidigt som hon faller ihop hans armar.

1/30 - Lea

Jag heter Lea. Jag sitter sitter i min lägenhet. Mitt på golvet.

Det är mörkt ute men jag ser stadens ljus genom fönstret. Det skiftar från blått till till lila och alla färger där emellan.

Fan, det är aldrig tyst i den här staden.

Jag reser mig, kroppen känns stark, trött. Alltid stark, alltid trött. Kunde jag inte haft talang för något annat än dans. Ekonomi, tänk att kunna gömma sig bakom ett skrivbord.

Ok, in i duschen, enda platsen i den här lägenheten där jag trivs. Skönt att få skölja bort svett och den konstiga teaterdoften som alltid sätter sig i håret.

FITTA! …Varför slår jag ALLTID tån på väg in i duschen. Alltid samma tanke, Alex som skrattar åt mig när det händer. Alex, lägenheten är så tom utan dig…

Dumma tankar. Jag har inte tid att deppa nu. Måste ut. Ut och leta.

Tur jag älskar att duscha kallt, det enda det här stället har att erbjuda. Redan piggare, vatten ger mig samma känsla som koffein.

Fördelen med en kal lägenhet är att man lätt hittar saker. På samma kläder som igår. De gör jobbet.

Alltid samma sugande känsla i magen när jag plockar upp väskan och ser bilderna på henne. Var är du? Varför försvann du?

Ok, allt är med. Nerför trappan och ut genom dörren. Värmen slår mot mig. 30 grader och klockan är fem på morgonen. De första andetagen är alltid värst, torrt och strävt. Men det är nu jag har chans att hitta henne.

Jag heter Lea, för två veckor försvann min syster Cleo i staden som alltid är varm och har fler människor än någon annan före den.