2/30 - Kyrkan

Han låter vant den sista stolen glida ur handen och sluta cirkeln. Ljudet från den hopfällbara stolens spärr som rappt går igen ekar genom den stora lokalen när den landar och gör de andra åtta sällskap. En öde kyrka är för många en skrämmande plats, en nästan kvävande tystnad tycks råda. Men inte för honom. Här är han trygg, hemma.

Porten öppnas och han påminns om hettan som kopplat greppet om staden utanför. De tjocka kyrkvägarna har varit ett bra skydd men snart kan inte ens de hålla värmen borta.

Välbekanta klackar träffar kyrkgolvet och fyller rummet med ett ihåligt ljud.

Tidig som vanligt, säger han utan att vända sig om. Inget svar.

Han vänder sig om och inser att klackarna är det enda som är som vanligt. Hon som sällan sett ut att höra hemma på en av de nio stolarna behöver nu den för att hålla sig stående.

Så kommer det bekanta obehaget. Återfall. Helvete.

Han går fram och möter de rödgråtna gråblå ögonen. Glöden som alltid funnits där är borta.

Jag vill inte mer, säger hon med en röst som knappt känner igen.

Han förbannar den som släckt glöden, samtidigt som hon faller ihop hans armar.