3/30 - The Human Condition

För några år sen så gjorde jag ett trailer till en påhittad tv-serie. Det här är ett försök skriva en synopsis till serien.

Billie (Knightley) har levt hela sitt liv som blind. Med hjälp av ett nytt implantat blir hon den första person som fötts blind som helt återfår sin syn. Efter att ha levt ett tillbakadraget liv med sin mamma (Pfeiffer) och ungdomskärleken Ben (Cooper). Vill hon nu använda alla sina sinnen upptäcka världen omkring sig.

I takt med att Billie känner sig allt mer fri börjar relationen till Ben försämras och hon ifrågasätter om han är mer än bara överbeskyddande.

Grannarna Riley och Adam (Connelly och McConaughey) som Billie bara tidigare fått hälsa på, bjuder in henne att upptäcka delar av sig själv och staden som hon knappt trott varit möjligt.

Den nyvunna friheten leder henne mot ett nytt mörker som både lockar och skämmer.

2/30 - Kyrkan

Han låter vant den sista stolen glida ur handen och sluta cirkeln. Ljudet från den hopfällbara stolens spärr som rappt går igen ekar genom den stora lokalen när den landar och gör de andra åtta sällskap. En öde kyrka är för många en skrämmande plats, en nästan kvävande tystnad tycks råda. Men inte för honom. Här är han trygg, hemma.

Porten öppnas och han påminns om hettan som kopplat greppet om staden utanför. De tjocka kyrkvägarna har varit ett bra skydd men snart kan inte ens de hålla värmen borta.

Välbekanta klackar träffar kyrkgolvet och fyller rummet med ett ihåligt ljud.

Tidig som vanligt, säger han utan att vända sig om. Inget svar.

Han vänder sig om och inser att klackarna är det enda som är som vanligt. Hon som sällan sett ut att höra hemma på en av de nio stolarna behöver nu den för att hålla sig stående.

Så kommer det bekanta obehaget. Återfall. Helvete.

Han går fram och möter de rödgråtna gråblå ögonen. Glöden som alltid funnits där är borta.

Jag vill inte mer, säger hon med en röst som knappt känner igen.

Han förbannar den som släckt glöden, samtidigt som hon faller ihop hans armar.

1/30 - Lea

Jag heter Lea. Jag sitter sitter i min lägenhet. Mitt på golvet.

Det är mörkt ute men jag ser stadens ljus genom fönstret. Det skiftar från blått till till lila och alla färger där emellan.

Fan, det är aldrig tyst i den här staden.

Jag reser mig, kroppen känns stark, trött. Alltid stark, alltid trött. Kunde jag inte haft talang för något annat än dans. Ekonomi, tänk att kunna gömma sig bakom ett skrivbord.

Ok, in i duschen, enda platsen i den här lägenheten där jag trivs. Skönt att få skölja bort svett och den konstiga teaterdoften som alltid sätter sig i håret.

FITTA! …Varför slår jag ALLTID tån på väg in i duschen. Alltid samma tanke, Alex som skrattar åt mig när det händer. Alex, lägenheten är så tom utan dig…

Dumma tankar. Jag har inte tid att deppa nu. Måste ut. Ut och leta.

Tur jag älskar att duscha kallt, det enda det här stället har att erbjuda. Redan piggare, vatten ger mig samma känsla som koffein.

Fördelen med en kal lägenhet är att man lätt hittar saker. På samma kläder som igår. De gör jobbet.

Alltid samma sugande känsla i magen när jag plockar upp väskan och ser bilderna på henne. Var är du? Varför försvann du?

Ok, allt är med. Nerför trappan och ut genom dörren. Värmen slår mot mig. 30 grader och klockan är fem på morgonen. De första andetagen är alltid värst, torrt och strävt. Men det är nu jag har chans att hitta henne.

Jag heter Lea, för två veckor försvann min syster Cleo i staden som alltid är varm och har fler människor än någon annan före den.